1 oktober
Nu har det gått 8 månader sedan min operation.
Tid som jag spenderat som ledsen, uppgiven och rent av trasig. Jag skulle få min rekonstruktion 3 månader efteråt som senast. Och här sitter jag ännu och väntar. Jag slapp kastas ut i verkligheten när jag inte var redo och har kunnat läka lite i min egen takt enbart pga a-kassa och en förstående omgivning.
Jag har spenderat mestadels av dagarna med Balto.
Jag sökte ju en utbildning och kom in där i Maj, till ställare. Men det fungerade inte då med mitt ben, eller smärtorna jag fortfarande haft, med det yrket.
Nu har jag sökt ett nytt jobb som jag blev erbjuden, efter en lång rekryteringsprocess där jag egentligen inte ens uppfyllde kraven som fanns, men som jag ändå blev vald till, och på tisdag börjar en utbildning på 7 veckor till det.
Jag är nervös och lite orolig, för att min självsäkerhet är låg och jag känner mig ännu inte helt som mig själv. Mitt riktiga jag. Jag är ju rätt glad egentligen men just nu matchar inte riktigt energin.
Jag kommer verkligen sakna att hänga med Balto.
Jag vet inte hur något kommer att gå än, min andra operation och tandimplantaten är ju ännu inte klara. Men, jag vet att jag inte ger upp utan att försöka iallafall.
